[1] Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans.
[2] Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.
[3] Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru länge skola de ogudaktiga triumfera?
[4] Deras mun flödar över av fräckt tal; de förhäva sig, alla ogärningsmännen.
[5] Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel förtrycka de.
[6] Änkor och främlingar dräpa de, och faderlösa mörda de.
[7] Och de säga: “HERREN ser det icke, Jakobs Gud märker det icke.”
[8] Märken själva, I oförnuftiga bland folket; I dårar, när kommen I till förstånd?
[9] Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat, skulle han icke se?
[10] Den som håller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa, han som lär människorna förstånd?
[11] HERREN känner människornas tankar, han vet att de själva äro fåfänglighet.
[12] Säll är den man som du, HERRE, undervisar, och som du lär genom din lag,
[13] för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grävd.
[14] Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke.
[15] Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten, och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.
[16] Vem står upp till att försvara mig mot de onda, vem bistår mig mot ogärningsmännen?
[17] Om HERREN icke vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta.
[18] När jag tänkte: “Min fot vacklar”, då stödde mig din når, o HERRE:
[19] När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ.
[20] Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig, det säte där man över våld i lagens namn,
[21] där de tränga den rättfärdiges själ och fördöma oskyldigt blod?
[22] Men HERREN bliver för mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa.
[23] Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem och förgör dem för deras ondskas skull. Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.