[1] För sångmästaren; en psalm av David.
[2] Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet.
[3] Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning.
[4] Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig.
[5] Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn.
[6] I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud.
[7] Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN.
[8] Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden
[9] och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats.
[10] Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp.
[11] Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa.
[12] För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig.
[13] Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.
[14] Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv.
[15] Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: “Du är min Gud.”
[16] Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare.
[17] Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd.
[18] HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket.
[19] Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt.
[20] Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig!
[21] Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp.
[22] Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad!
[23] Ty väl sade jag i min ångest: “Jag är bortdriven från dina ögon.” Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig.
[24] Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod.
[25] Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN.