[1] För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.
[2] Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig.
[3] På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig.
[4] Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. Sela.
[5] Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala.
[6] Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått.
[7] Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.
[8] Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa?
[9] Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider?
[10] Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? Sela.
[11] Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr.
[12] Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;
[13] jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.
[14] Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud?
[15] Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken.
[16] Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. Sela.
[17] Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade.
[18] Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring.
[19] Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade.
[20] Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke.
[21] Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.