[1] För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
[2] Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
[3] Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
[4] Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
[5] Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
[6] En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
[7] Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
[8] Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
[9] Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
[10] så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
[11] Och om jag sade: “Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig”,
[12] så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
[13] Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
[14] Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
[15] Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
[16] Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
[17] Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
[18] Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
[19] Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
[20] de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
[21] Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
[22] Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
[23] Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
[24] och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.