[1] Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.
[2] I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.
[3] Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: “Sjungen för oss en av Sions sånger.”
[4] Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?
[5] Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.
[6] Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.
[7] Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: “Riven ned, riven ned det ända till grunden.”
[8] Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.
[9] Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.