[1] En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.
[2] Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.
[3] Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: “Vänden åter, I människors barn.”
[4] Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag som förgick i går; ja, de äro såsom en nattväkt.
[5] Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn. Om morgonen likna de gräset som frodas;
[6] det blomstrar upp och frodas om morgonen, men om aftonen torkar det bort och förvissnar.
[7] Ty vi förgås genom din vrede, och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.
[8] Du ställer våra missgärningar inför dig, våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.
[9] Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse, vi lykta våra år såsom en suck.
[10] Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.
[11] Vem besinnar din vredes makt och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?
[12] Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan.
[13] HERRE, vänd åter. Huru länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare.
[14] Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr, så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.
[15] Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss, så många år som vi hava lidit olycka.
[16] Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över deras barn.
[17] Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet komme över oss. Må du främja för oss våra händers verk; ja, våra händers verk främje du.