[1] Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
[2] Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
[3] du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
[4] Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
[5] Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
[6] Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
[7] Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
[8] Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
[9] En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
[10] Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
[11] De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
[12] Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
[13] Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
[14] Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
[15] och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
[16] HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
[17] fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
[18] Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
[19] Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
[20] Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
[21] de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
[22] Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
[23] Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
[24] Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
[25] Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
[26] Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
[27] Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
[28] Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
[29] Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
[30] Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
[31] HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
[32] han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
[33] Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
[34] Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
[35] Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!