[1] För sångmästaren, efter “Liljor”; av David.
[2] Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.
[3] Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.
[4] Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.
[5] Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.
[6] Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.
[7] Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.
[8] Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
[9] främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.
[10] Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
[11] Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.
[12] Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
[13] Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
[14] Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.
[15] Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.
[16] Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
[17] Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.
[18] Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
[19] Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.
[20] Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.
[21] Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.
[22] De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.
[23] Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;
[24] må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.
[25] Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.
[26] Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
[27] eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.
[28] Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.
[29] Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.
[30] Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.
[31] Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.
[32] Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.
[33] När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.
[34] Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.
[35] Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.
[36] Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.
[37] Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.