[1] En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.
[2] Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;
[3] ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
[4] Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.
[5] De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.
[6] Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.
[7] Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
[8] De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.
[9] Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;
[10] därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.
[11] Och de säga: “Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?”
[12] Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.
[13] Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;
[14] jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.
[15] Om jag hade sagt: “Så vill jag lära”, då hade jag svikit dina barns släkte.
[16] När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,
[17] till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.
[18] Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.
[19] Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.
[20] Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
[21] När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,
[22] då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
[23] Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.
[24] Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.
[25] Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
[26] Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.
[27] Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
[28] Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.