[1] En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-Ieannót; en sång av esraiten Heman.
[2] HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
[3] Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
[4] Ty min själ är mättad med lidanden, och mitt liv har kommit nära dödsriket.
[5] Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
[6] Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
[7] Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
[8] Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela.
[9] Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
[10] Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
[11] Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? Sela.
[12] Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
[13] Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
[14] Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
[15] Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
[16] Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
[17] Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
[18] De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
[19] Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.