[1] En sång, en psalm av Asaf.
[2] Gud, var icke så tyst, tig icke och var icke så stilla, o Gud.
[3] Ty se, dina fiender larma, och de som hata dig resa upp huvudet.
[4] Mot ditt folk förehava de listiga anslag och rådslå mot dem som du beskyddar.
[5] De säga: “Kom, låt oss utrota dem, så att de ej mer äro ett folk, och så att ingen mer tänker på Israels namn.”
[6] Ty endräktigt rådslå dem med varandra, de sluta mot dig ett förbund:
[7] Edoms tält och ismaeliterna, Moab och hagariterna,
[8] Gebal och Ammon och Amalek, filistéerna tillika med dem som bo i Tyrus;
[9] Assur har ock slutit sig till dem, han har lånat sin arm åt Lots barn. Sela.
[10] Gör med dem såsom du gjorde med Midjan, såsom med Sisera och Jabin vid Kisons bäck,
[11] dem som förgjordes vid En-Dor och blevo till gödning åt marken.
[12] Låt det gå deras ädlingar såsom det gick Oreb och Seeb, och alla deras furstar såsom det gick Seba och Salmunna,
[13] eftersom de säga: “Guds ängder vilja vi intaga åt oss.”
[14] Min Gud, låt dem bliva såsom virvlande löv, såsom strå för vinden.
[15] Lik en eld som förbränner skog och lik en låga som avsvedjar berg
[16] förfölje du dem med ditt oväder, och förskräcke du dem med din storm.
[17] Gör deras ansikten fulla med skam, så att de söka ditt namn, o HERRE.
[18] Ja, må de komma på skam och förskräckas till evig tid, må de få blygas och förgås.
[19] Och må de förnimma att du allena bär namnet “HERREN”, den Högste över hela jorden.