[1] För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.
[2] Jag sade: “Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.”
[3] Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.
[4] Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.
[5] HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.
[6] Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. Sela.
[7] Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.
[8] Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.
[9] Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.
[10] Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.
[11] Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.
[12] Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. Sela.
[13] Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder.
[14] Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.