[1] Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.
[2] HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
[3] Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
[4] Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
[5] Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
[6] För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
[7] Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
[8] Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
[9] Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
[10] Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
[11] för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
[12] Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
[13] Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
[14] Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
[15] Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
[16] Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
[17] när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
[18] när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
[19] Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
[20] att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
[21] för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
[22] på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
[23] när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
[24] Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
[25] Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
[26] I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
[27] de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
[28] Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
[29] Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.