[1] För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld.
[2] Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,
[3] HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
[4] HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
[5] Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig.
[6] Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.
[7] Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.
[8] Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
[9] Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom.
[10] Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.
[11] Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar.
[12] Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.
[13] Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.
[14] Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.
[15] Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem.
[16] Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.
[17] Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
[18] Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
[19] De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
[20] Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.
[21] HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
[22] Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
[23] nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.
[24] Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.
[25] Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon.
[26] Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.
[27] Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
[28] Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.
[29] Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.
[30] Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar.
[31] Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
[32] Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud?
[33] Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam,
[34] du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
[35] du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
[36] Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;
[37] du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
[38] Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
[39] Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.
[40] Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
[41] Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.
[42] De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke.
[43] Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.
[44] Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
[45] Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.
[46] Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.
[47] HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!
[48] Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;
[49] du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
[50] Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn.
[51] Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.