[1] Av David. Lovad vare HERREN, min klippa, han som lärde mina armar att kriga, mina händer att strida;
[2] min nåds Gud och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt, han som lägger mitt folk under mig.
[3] HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom?
[4] En människa är lik en fläkt, hennes dagar såsom en försvinnande skugga.
[5] HERRE, sänk din himmel och far ned, rör vid bergen, så att de ryka.
[6] Låt ljungeldar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem.
[7] Räck ut dina händer från höjden, fräls mig och rädda mig ur de stora vattnen, ur främlingarnas hand,
[8] vilkas mun talar lögn och vilkas högra hand är en falskhetens hand.
[9] Gud, en ny sång vill jag sjunga till din ära, till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig,
[10] dig som giver seger åt konungarna, dig som frälste din tjänare David från det onda svärdet.
[11] Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn, och vilkas högra hand är en falskhetens hand.
[12] När våra söner stå i sin ungdom såsom högväxta plantor, våra döttrar lika hörnstoder, huggna såsom för palatser;
[13] när våra visthus äro fulla och skänka förråd på förråd; när våra får öka sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt på våra utmarker;
[14] när våra oxar gå rikt lastade; när ingen rämna har brutits i muren och ingen nödgas draga ut såsom fånge, när intet klagorop höres på våra gator—
[15] saligt är det folk som det så går; ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.