[1] Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.
[2] Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;
[3] drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: “Jag är din frälsning.”
[4] Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.
[5] Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.
[6] Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.
[7] Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
[8] Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.
[9] Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.
[10] Alla ben i min kropp skola säga: “HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?”
[11] Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.
[12] De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.
[13] Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;
[14] såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.
[15] Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.
[16] Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.
[17] Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.
[18] Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.
[19] Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.
[20] Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.
[21] De spärra upp munnen mot mig; de säga: “Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!”
[22] Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.
[23] Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
[24] Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.
[25] Låt dem icke säga i sina hjärtan: “Rätt så, det gick såsom vi ville!” Låt dem icke säga: “Vi hava fördärvat honom.”
[26] Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.
[27] Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: “Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!”
[28] Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.