[1] Av David; en sång. Säll är den vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld.
[2] Säll är den människa som HERREN icke tillräknar missgärning, och i vilkens ande icke är något svek.
[3] Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan.
[4] Ty dag och natt var din hand tung över mig; min livssaft förtorkades såsom av sommarhetta. Sela.
[5] Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: “Jag vill bekänna för HERREN mina överträdelser”; då förlät du mig min synds missgärning. Sela.
[6] Därför skola alla fromma bedja till dig på den tid då du är att finna; sannerligen, om ock stora vattenfloder komma, skola de icke nå till dem.
[7] Du är mitt beskärm, för nöd bevarar du mig; med räddningens jubel omgiver du mig. Sela.
[8] Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra; jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig.
[9] Varen icke såsom hästar och mulåsnor utan förstånd, på vilka man lägger töm och betsel för att tämja dem, eljest får man dem ej fram.
[10] Den ogudaktige har många plågor; men den som förtröstar på HERREN, honom omgiver han med nåd.
[11] Varen glada i HERREN och fröjden eder, I rättfärdige, och jublen, alla I rättsinnige.