[1] För sångmästaren, till Gittít; av Asaf.
[2] Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet, höjen jubel till Jakobs Gud.
[3] Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda, ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.
[4] Stöten i basun vid nymånaden, vid fullmånen, på vår högtidsdag.
[5] Ty detta är en stadga för Israel, en Jakobs Guds rätt.
[6] Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef, när han drog ut mot Egyptens land. Jag hör ett tal som är mig nytt:
[7] “Jag lyfte bördan från hans skuldra, hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.
[8] I nöden ropade du, och jag räddade dig; jag svarade dig, höljd i tordön, jag prövade dig vid Meribas vatten. Sela.
[9] Hör, mitt folk, och låt mig varna dig; Israel, o att du ville höra mig!
[10] Hos dig skall icke finnas någon annan gud, och du skall ej tillbedja någon främmande gud.
[11] Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig upp ur Egyptens land; låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.
[12] Men mitt folk ville ej höra min röst, och Israel var mig icke till viljes.
[13] Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet, det fingo vandra efter sina egna rådslag.
[14] O att mitt folk ville höra mig, och att Israel ville vandra på mina vägar!
[15] Då skulle jag snart kuva deras fiender och vända min hand mot deras ovänner.
[16] De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet, och hans folks tid skulle vara evinnerligen.
[17] Och han skulle bespisa det med bästa vete; ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.”