[1] Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
[2] Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?
[3] Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.
[4] Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,
[5] så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.
[6] Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
[7] Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.
[8] Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.
[9] Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.
[10] Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.
[11] Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.
[12] Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.
[13] Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.
[14] De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.
[15] Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.
[16] Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.
[17] Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.
[18] Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.
[19] De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;
[20] sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.
[21] De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,
[22] så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
[23] Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.
[24] De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.
[25] De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.
[26] Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,
[27] att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.
[28] Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.
[29] De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.
[30] Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;
[31] det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.
[32] De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.
[33] Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.
[34] De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,
[35] utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.
[36] De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.
[37] Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.
[38] Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.
[39] Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.
[40] Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.
[41] Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.
[42] Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.
[43] Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.
[44] Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.
[45] Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.
[46] Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.
[47] Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ——
[48] Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: “Amen, Halleluja!”