[1] För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.
[2] Allenast hos Gud söker min själ sin ro; från honom kommer min frälsning.
[3] Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla.
[4] Huru länge viljen I rasa mot denne man, samfällt slå honom ned, såsom vore han en lutande vägg, en sönderbräckt mur?
[5] De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd, de hava behag till lögn; med munnen välsigna de, men i sitt innersta förbanna de. Sela.
[6] Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp.
[7] Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla.
[8] Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud.
[9] Förtrösta på honom alltid, du folk; utgjuten för honom edra hjärtan. Gud är vår tillflykt. Sela.
[10] Allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet; i vågskålen äro de för lätta, mindre än intet äro de allasammans.
[11] Förliten eder icke på orätt vinning, sätten icke ett fåfängligt hopp till rov: om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå.
[12] En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten;
[13] och hos dig, Herre, är nåd. Ty du vedergäller var och en efter hans gärningar.