[1] En psalm av Asaf. Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och väster.
[2] Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans.
[3] Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt.
[4] Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk:
[5] “Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.”
[6] Och himlarna förkunna att han är rättfärdig, att Gud är den som skipar rätt. Sela.
[7] Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag.
[8] Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig.
[9] Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor;
[10] ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen;
[11] jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant.
[12] Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är.
[13] Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod?
[14] Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste.
[15] Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.”
[16] Men till den ogudaktige säger Gud: “Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan,
[17] du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig?
[18] Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag.
[19] Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek.
[20] Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du!
[21] Så gör du, och jag tiger, och nu tror du att jag är såsom du. Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.
[22] I som förgäten Gud, märken detta, för att jag icke må sönderriva eder utan räddning:
[23] den som offrar lovets offer, han ärar mig; och den som aktar på sin väg, honom skall jag låta se Guds frälsning.”