[1] För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.
[2] Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.
[3] Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.
[4] Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.
[5] De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.
[6] Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.
[7] När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.
[8] Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.
[9] Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.
[10] Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.
[11] Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.
[12] Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.
[13] Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.
[14] Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.
[15] Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.
[16] Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.
[17] Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.
[18] Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.
[19] Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
[20] Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.
[21] Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
[22] Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
[23] Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
[24] Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.
[25] Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.
[26] Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;
[27] och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.
[28] Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.
[29] Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.
[30] Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.
[31] Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.