[1] Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?
[2] Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:
[3] “Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.”
[4] Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.
[5] Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:
[6] “Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.”
[7] Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: “Du är min son, jag har i dag fött dig.
[8] Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.
[9] Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.”
[10] Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.
[11] Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.
[12] Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.