[1] En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
[2] Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
[3] Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
[4] det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
[5] Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
[6] Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
[7] Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
[8] Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
[9] Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
[10] De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
[11] De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.
[12] Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
[13] Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.
[14] Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
[15] Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
[16] Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.
[17] Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
[18] De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.
[19] Och de talade mot Gud, de sade: “Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
[20] Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?”
[21] Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
[22] eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
[23] Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
[24] han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.
[25] Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.
[26] Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
[27] Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;
[28] han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.
[29] Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.
[30] Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,
[31] då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
[32] Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
[33] Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
[34] När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
[35] De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
[36] och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
[37] Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
[38] Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
[39] Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
[40] Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
[41] Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
[42] De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,
[43] då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
[44] Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
[45] han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.
[46] Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
[47] han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;
[48] han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.
[49] Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.
[50] Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.
[51] Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
[52] Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
[53] Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.
[54] Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
[55] Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
[56] Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;
[57] de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.
[58] De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.
[59] Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.
[60] Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;
[61] han gav sin makt* i fångenskap och sin ära i fiendehand.
[62] Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.
[63] Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.
[64] Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.
[65] Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
[66] Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.
[67] Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.
[68] Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.
[69] Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
[70] Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
[71] Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.
[72] Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.