[1] En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,
[2] han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;
[3] “Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,
[4] jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,
[5] förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.”
[6] Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.
[7] Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.
[8] Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.
[9] Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.
[10] För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.
[11] HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: “Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.
[12] Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.
[13] Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.
[14] Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.
[15] Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.
[16] Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.
[17] Där skall jag låta ett horn* skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.
[18] Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.”