[1] Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
[2] Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
[3] de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.
[4] De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;
[5] de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.
[6] Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
[7] Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.
[8] De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
[9] att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
[10] De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,
[11] därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.
[12] Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
[13] Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;
[14] han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.
[15] De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
[16] att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.
[17] De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
[18] deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.
[19] Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.
[20] Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.
[21] De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
[22] de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.
[23] De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;
[24] där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.
[25] Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.
[26] De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.
[27] De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.
[28] Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.
[29] Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.
[30] Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.
[31] De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
[32] de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.
[33] Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,
[34] bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.
[35] Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.
[36] Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.
[37] De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.
[38] Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
[39] Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
[40] men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
[41] han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
[42] De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
[43] Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.