[1] För sångmästaren; av Koras söner; till Alamót; en sång.
[2] Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad.
[3] Därför skulle vi icke frukta, om än jorden omvälvdes och bergen vacklade ned i havsdjupet;
[4] om än dess vågor brusade och svallade, så att bergen bävade vid dess uppror. Sela.
[5] En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning.
[6] Gud bor därinne, den vacklar icke; Gud hjälper den, när morgonen gryr.
[7] Hedningarna larma, riken vackla; han låter höra sin röst, då försmälter jorden.
[8] HERREN Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.
[9] Kommen och skåden HERRENS verk: gärningar som väcka häpnad gör han på jorden.
[10] Han stillar strider intill jordens ända, bågen bryter han sönder och bräcker spjutet, i eld bränner han upp stridsvagnarna.
[11] “Bliven stilla och besinnen att jag är Gud; hög varder jag bland hedningarna, hög på jorden.”
[12] HERREN Sebaot är men oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.