[1] En sång, en psalm av Koras söner. För sångmästaren, till Mahalat-lean-nót. En sång av israeliten Heman.
[2] HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag till dig.
[3] Låt min bön komma inför ditt ansikte, vänd ditt öra till mitt rop!
[4] Ty min själ är mättad med lidanden, mitt liv har kommit nära dödsriket.
[5] Jag räknas bland dem som far ner i hålan, jag är som en man utan livskraft.
[6] Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligger i graven, dem som du inte längre tänker på, och som inte mer är i dina händer.
[7] Du har sänkt mig längst ner i hålan, ner i mörkret ner i djupet.
[8] Din vrede ligger tung på mig, alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela.
[9] Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig, du har gjort mig förhatlig för dem, jag ligger fången och kan inte komma ut.
[10] Mitt öga förtärs av lidande. HERRE, jag ropar dagligen till dig, jag sträcker mina händer mot dig.
[11] Gör du under för de döda, kan skuggorna stiga upp och tacka dig? Sela.
[12] Förkunnar man i graven din nåd, i avgrunden din trofasthet?
[13] Känner man i mörkret dina under, din rättfärdighet i glömskans land?
[14] Men jag ropar till dig, HERRE, om morgonen kommer min bön till dig.
[15] Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför gömmer du ditt ansikte för mig?
[16] Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom. Jag måste bära förskräckelser från dig, jag är nära att förtvivla.
[17] Din vredes lågor går över mig, dina fasor förgör mig.
[18] Hela dagen omger de mig som vatten, alla omringar de mig.
[19] Mina nära och kära har du drivit långt bort ifrån mig, i mina förtrognas ställe har jag mörker.