[1] En vallfartssång. Tänk, HERRE, på David, på allt han fick utstå,
[2] han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob:
[3] ”Jag skall inte gå in i min hydda och inte lägga mig på min bädd,
[4] jag skall inte unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,
[5] förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.”
[6] Vi hörde det i Efrata, vi fick veta det i skogsbygden.
[7] Låt oss gå in i hans boning och tillbe vid hans fotapall.
[8] Stå upp, HERRE, och kom till din viloplats, du och din makts ark.
[9] Dina präster skall vara klädda i rättfärdighet, och dina fromma skall jubla.
[10] För din tjänare Davids skull må du inte visa bort din smorde.
[11] HERREN har svurit David en ed, en sann ed som han ej skall ta tillbaka: ”Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron.
[12] Om dina barn håller mitt förbund och mitt vittnesbörd som jag skall lära dem, då skall också deras barn få sitta på din tron till evig tid.”
[13] Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han ha sin boning.
[14] ”Detta är min viloplats till evig tid. Här skall jag bo, och hit längtar jag.
[15] Sions förråd skall jag rikligt välsigna, de fattiga skall jag mätta med bröd.
[16] Prästerna skall jag klä i frälsning, och de fromma skall jubla högt.
[17] Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David, jag har tillrett en lampa åt min smorde.
[18] Hans fiender skall jag klä i skam, men på honom skall hans krona glänsa.”