[1] För sångmästaren, en psalm av David. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
[2] Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån.
[3] Om jag går eller ligger, utforskar du det, med alla mina vägar är du förtrogen.
[4] Innan ett ord är på min tunga, vet du, HERRE, allt om det.
[5] Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
[6] En sådan kunskap är mig alltför underbar, den är så hög att jag ej kan förstå den.
[7] Vart skall jag gå för din Ande, vart skall jag fly för ditt ansikte?
[8] Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där.
[9] Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet,
[10] skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
[11] Om jag säger: ”Må mörker falla över mig och ljuset bli natt omkring mig”,
[12] så är mörkret inte mörkt för dig, natten skall lysa som dagen och mörkret vara som ljuset.
[13] Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet.
[14] Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl.
[15] Benen i min kropp var inte osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
[16] Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit.
[17] Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, Gud, hur stor är inte deras mångfald!
[18] Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen. När jag vaknar är jag ännu hos dig.
[19] Gud, om du ändå ville döda de ogudaktiga! Låt de blodtörstiga vika ifrån mig,
[20] de som talar om dig med svek i sinnet, de som har fört dina städer i fördärv.
[21] Skulle jag inte hata dem som hatar dig, HERRE? Skulle jag inte känna leda vid dem som står dig emot?
[22] Jag hatar dem med starkaste hat, mina fiender har de blivit.
[23] Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar.
[24] Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.