[1] För sångmästaren, till Jedutun. En psalm av David.
[2] Jag sade: ”Jag vill ta mig i akt, så att jag inte syndar med min tunga. Jag vill sätta ett lås för min mun, så länge den ogudaktige är inför mig.”
[3] Jag blev stum och tyst. Jag teg, fjärran från det goda, och min plåga blev allt värre.
[4] Mitt hjärta brann inom mig. Medan jag grubblade, brann det som eld. Jag talade med min tunga:
[5] ”HERRE, låt mig förstå att mitt liv har ett slut, att det finns en gräns för mina dagar, så att jag inser hur förgänglig jag är.
[6] Som en handsbredd har du gjort mina dagar, min livslängd är som ett intet inför dig. Endast en vindfläkt är människorna, hur säkra de än står. Sela.
[7] Som en skugga vandrar en man omkring, han oroar sig till ingen nytta och samlar på hög utan att veta vem som skall få det.
[8] Men vad hoppas jag på, Herre? Till dig står mitt hopp.
[9] Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig inte bli smädad av dårar.
[10] Jag tiger och öppnar ej min mun, ty det är du som har gjort det.
[11] Tag din plåga ifrån mig, för din hands aga går jag under.
[12] När du tuktar någon för hans missgärning, förtär du likt malen det han har kärt. Endast en vindfläkt är människorna. Sela.
[13] Hör min bön, HERRE, lyssna till mitt rop. Tig inte vid mina tårar, ty en främling är jag hos dig, en gäst som alla mina fäder.
[14] Vänd din blick ifrån mig, så att jag kan le igen, innan jag går bort och ej mer finns till.”