[1] Halleluja! Tacka HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar i evighet.
[2] Vem kan berätta om HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?
[3] Saliga är de som håller fast vid det rätta, som alltid handlar rättfärdigt.
[4] Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, kom till mig med din frälsning,
[5] så att jag kan se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje och berömma mig tillsammans med din arvedel.
[6] Vi har syndat liksom våra fäder, vi har gjort illa, vi har varit ogudaktiga.
[7] Våra fäder gav inte akt på dina under i Egypten, de kom inte ihåg dina många nådegärningar utan var upproriska vid havet, vid Röda havet.
[8] Men han frälste dem för sitt namns skull för att göra sin makt känd.
[9] Han talade strängt till Röda havet och det blev torrt, han förde dem genom djupen som genom en öken.
[10] Han frälste dem från deras motståndares hand och återlöste dem från fiendens hand.
[11] Vattnet övertäckte deras fiender, inte en enda av dem blev kvar.
[12] De trodde på hans ord, de sjöng hans lov.
[13] Men snart glömde de hans gärningar, de väntade inte på hans råd.
[14] De greps av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.
[15] Då gav han dem vad de begärde men sände tärande sjukdom bland dem.
[16] I lägret fylldes de av avund mot Mose och mot Aron, HERRENS helige.
[17] Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan, den övertäckte Abirams hop.
[18] Eld började brinna i deras läger, en låga brände upp de ogudaktiga.
[19] De gjorde en kalv vid Horeb och tillbad en avgudabild.
[20] Sin härlighet bytte de bort mot bilden av en oxe som äter gräs.
[21] De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,
[22] så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
[23] Han sade att han skulle förgöra dem. Men Mose, hans utvalde, trädde fram som medlare inför honom för att vända bort hans vrede, så att den inte förgjorde dem.
[24] De föraktade det ljuvliga landet, de trodde inte hans ord.
[25] De knotade i sina tält och lyssnade inte till HERRENS röst.
[26] Då lyfte han sin hand mot dem och svor att slå ner dem i öknen,
[27] att slå ner deras barn bland hednafolken och skingra dem i länderna.
[28] De slöt sig till Baal-Peor och åt sådant som var offrat till döda.
[29] De väckte Guds vrede genom sina gärningar, och en hemsökelse bröt ut bland dem.
[30] Men Pinehas steg fram och skipade rätt, och hemsökelsens upphörde.
[31] Det räknades honom till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.
[32] De väckte hans vrede vid Meribas vatten, och det gick illa för Mose för deras skull.
[33] Ty de var upproriska mot hans ande, så att han talade tanklöst med sina läppar.
[34] De förgjorde inte folken, som HERREN hade befallt dem,
[35] utan blandade sig med hednafolken och lärde sig deras gärningar.
[36] De tjänade deras avgudar, och dessa blev en snara för dem.
[37] De offrade sina söner och döttrar åt onda andar.
[38] De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, som de offrade åt Kanaans avgudar, och landet blev vanhelgat genom blodet.
[39] De orenade sig genom sina gärningar, de handlade trolöst i allt de gjorde.
[40] Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och han avskydde sin arvedel.
[41] Han gav dem i hednafolkens hand, så att de som hatade dem fick råda över dem.
[42] Deras fiender förtryckte dem, de blev kuvade under deras hand.
[43] Han räddade dem många gånger, men de hade ett upproriskt sinnelag och sjönk allt djupare genom sin synd.
[44] Men han såg till dem i deras nöd när han hörde deras rop.
[45] Han tänkte på sitt förbund med dem och förbarmade sig för sin stora nåds skull.
[46] Han lät dem finna barmhärtighet inför alla som fört dem i fångenskap.
[47] Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hednafolken, så att vi får prisa ditt heliga namn och berömma oss av att lova dig. ---
[48] Lovad vare HERREN, Israels Guds, från evighet till evighet! Och allt folket skall säga: ”Amen.” Halleluja!