[1] För sångmästaren, en psalm av Koras söner.
[2] Hör detta, alla folk, lyssna, alla ni som lever i världen,
[3] både hög och låg, rik och fattig.
[4] Min mun skall tala visdom, mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.
[5] Jag vill böja mitt öra till visdomsord, tyda mitt gåtfulla tal till toner från lyran.
[6] Varför skulle jag frukta under olyckans dagar, när mina förföljares ondska omger mig?
[7] De litar på sina ägodelar och berömmer sig av sin stora rikedom.
[8] Men sin broder kan ingen friköpa, eller ge Gud lösepenning för honom.
[9] För dyr är lösen för hans själ och kan ej betalas till evig tid,
[10] så att han skulle få leva för alltid och inte se förgängelsen.
[11] Ty han ser att de visa dör, att dårar och oförnuftiga går under liksom de och måste lämna sina ägodelar åt andra.
[12] De tror att deras hus skall bestå för evigt, deras boningar från släkte till släkte. De uppkallar jordagods efter sina namn,
[13] men mitt i sin härlighet har en människa ingen beständighet, hon är lik djuren som förgås.
[14] Så går det dem som förtröstar på sig själva och deras efterföljare som gläder sig åt deras ord. Sela.
[15] Som en fårhjord drivs de ner i dödsriket, döden blir deras herde. De rättfärdiga skall råda över dem när morgnen gryr. Deras gestalt förtärs i dödsriket, de får ingen upphöjd boning.
[16] Men Gud skall friköpa min själ från dödsrikets våld, han skall ta emot mig. Sela.
[17] Frukta inte när en man blir rik, när hans hus växer till i härlighet.
[18] Av allt detta får han ingenting med sig vid sin död, hans härlighet följer honom ej dit ner.
[19] Om han än prisar sig välsignad under sitt liv, om man än berömmer dig när du gör dig goda dagar,
[20] så skall hans själ gå till sina fäder, till dem som aldrig mer ser ljuset.
[21] En människa, som mitt i sin härlighet är utan förstånd, är lik boskapen som förgås.