[1] Varför, HERRE, står du så långt borta och gömmer dig i nödens tider?
[2] Genom den ogudaktiges övermod måste den nödställde lida. Låt dem fångas i de onda planer de tänkt ut.
[3] Ty den ogudaktige skryter över sina själviska begär, den girige välsignar han och föraktar HERREN.
[4] I sitt högmod söker den ogudaktige inte Gud, i alla hans tankar finns inte plats för Gud.
[5] Framgångsrika är alltid hans vägar, dina domar går högt över hans blickar, han fnyser åt alla sina ovänner.
[6] Han säger i sitt hjärta: ”Jag skall inte vackla, aldrig skall någon olycka drabba mig.”
[7] Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck, under hans tunga finns olycka och elände.
[8] Han lägger sig i bakhåll vid gårdarna, i hemlighet vill han döda den oskyldige, hans ögon spanar efter den olycklige.
[9] Han ligger i bakhåll på hemlig plats, som ett lejon i sitt snår. Han ligger i bakhåll för att gripa den svage, han griper honom och drar in honom i sitt nät.
[10] Han hukar sig ner, han ligger på lur, och de olyckliga faller i hans klor.
[11] Han säger i sitt hjärta: ”Gud kommer inte ihåg det, han har gömt sitt ansikte, han ser det aldrig.”
[12] Stå upp, HERRE! Lyft din hand, o Gud, glöm inte de svaga.
[13] Varför föraktar den ogudaktige Gud och säger i sitt hjärta att du inte frågar efter det?
[14] Du ser det, du ger akt på olycka och jämmer för att ta det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak, du är den faderlöses hjälpare.
[15] Bryt den gudlöses arm och gå till rätta med de ondas ogudaktighet, så att du inte finner den mer.
[16] HERREN är konung alltid och för evigt, hednafolken utrotas ur hans land.
[17] Du, HERRE, hör de förtrycktas längtan, du ger deras hjärtan mod, du vänder ditt öra till dem
[18] för att ge den faderlöse och förtryckte rätt. Människor komna av jord skall inte längre vålla skräck.