[1] För sångmästaren, till Gittít, av Asaf.
[2] Höj glädjerop till Gud, vår starkhet, höj jubel till Jakobs Gud!
[3] Stäm upp lovsång och låt pukor ljuda, ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.
[4] Blås i hornet vid nymåne och vid fullmåne på vår högtidsdag.
[5] Ty detta är en stadga för Israel, en befallning från Jakobs Gud.
[6] Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef, när han drog ut mot Egyptens land. Jag hörde en röst som jag inte kände:
[7] ”Jag lyfte bördan från hans skuldra, hans händer blev fria från lastkorgen.
[8] I nöden ropade du, och jag räddade dig, jag svarade dig, höljd i åska, jag prövade dig vid Meribas vatten. Sela.
[9] Hör, mitt folk, och låt mig varna dig, Israel, om du ändå ville höra mig!
[10] Hos dig får inte finnas någon annan gud, du skall inte tillbe någon främmande gud.
[11] Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig upp ur Egyptens land. Öppna din mun helt så att jag får fylla den.
[12] Men mitt folk hörde inte min röst, Israel lydde mig inte.
[13] Då lät jag dem gå i sina hjärtans hårdhet, de fick vandra efter sina egna planer.
[14] Om mitt folk ändå ville höra mig och om Israel ville vandra på mina vägar!
[15] Då skulle jag snart kuva deras fiender, vända min hand mot deras ovänner.
[16] De som hatar HERREN skulle krypa för honom, och deras tid skulle vara för evigt.
[17] Han skulle ge folket bästa vete att äta, ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.”