[1] En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning, vänd era öron till min muns ord.
[2] Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara hemligheter från gången tid.
[3] Vad vi har hört och känner till, vad våra fäder har berättat för oss,
[4] det vill vi inte dölja för deras barn. För ett kommande släkte vill vi förkunna Herrens lov, hans makt och de under han har gjort.
[5] Han upprättade ett vittnesbörd i Jakob, sin undervisning gav han i Israel. Han fastställde den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
[6] Så skulle det bli känt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och de skulle berätta det för sina barn.
[7] De skulle då hoppas på Gud och inte glömma hans verk utan följa hans bud.
[8] De skulle inte bli som sina fäder, ett motsträvigt och upproriskt släkte, vars hjärta var opålitligt och vars ande var trolös mot Gud.
[9] Efraims söner, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
[10] De höll inte Guds förbund och ville inte följa hans lag.
[11] De glömde hans gärningar, de under han låtit dem se.
[12] Inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
[13] Han delade havet och lät dem gå igenom det, han lät vattnet stå som en mur.
[14] Han ledde dem om dagen med molnskyn och hela natten med eldens sken.
[15] Han klöv klippor i öknen och gav dem rikligt med vatten att dricka, som ur väldiga hav.
[16] Rinnande bäckar lät han bryta fram ur klippan, vatten lät han flyta ner som strömmar.
[17] Men de fortsatte att synda mot honom de var upproriska mot den Högste i öknen.
[18] De frestade Gud i sina hjärtan när de begärde mat för sin lystnad.
[19] De talade mot Gud och sade: ”Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
[20] Se, han slog på klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han också ge bröd eller skaffa kött åt sitt folk?”
[21] När HERREN hörde det blev han vred, eld upptändes i Jakob, vrede kom över Israel,
[22] eftersom de inte trodde på Gud och inte förtröstade på hans frälsning.
[23] Han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himlens dörrar.
[24] Han lät manna regna över dem till föda, säd från himlen gav han dem.
[25] Änglabröd fick människorna äta, han gav dem all den mat de behövde.
[26] Han lät östanvinden fara ut från himlen, genom sin makt bjöd han sunnanvinden komma.
[27] Han lät kött regna över dem som stoft, bevingade fåglar som havets sand.
[28] Han lät det falla ner i sitt läger, runt omkring sin boning.
[29] Då åt de och blev övermätta, han lät dem få vad de begärde.
[30] Men innan de hade stillat sitt begär, medan maten ännu var i deras mun,
[31] kom Guds vrede över dem. Han sände död bland de tappraste, Israels utvalda män slog han ner.
[32] Ändå fortsatte de att synda, de trodde inte på hans under.
[33] Då lät han deras dagar försvinna i tomhet och deras år i plötslig undergång.
[34] När han dräpte, frågade de efter honom. De vände om och sökte Gud.
[35] De tänkte på att Gud var deras klippa, att Gud, den Högste, var deras återlösare.
[36] De försökte bedra honom med sina ord, de ljög för honom med sin tunga.
[37] Deras hjärtan var inte uppriktiga mot honom, de var ej trogna mot hans förbund.
[38] Men han är barmhärtig och förlåter missgärning, han vill inte förgöra. Många gånger höll han tillbaka sin vrede och lät inte hela sin vredesglöd bryta fram.
[39] Han tänkte på att de var kött, en vindpust som far bort och ej kommer åter.
[40] Hur ofta var de inte upproriska mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
[41] De frestade Gud gång på gång och kränkte Israels Helige.
[42] De kom inte ihåg vad hans hand hade uträttat, på den tid då han befriade dem från fienden,
[43] då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
[44] Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de inte kunde dricka ur bäckarna.
[45] Han sände flugsvärmar som åt dem och paddor som förstörde.
[46] Han gav deras gröda åt larver och deras arbetes frukt åt gräshoppor.
[47] Han slog deras vinstockar med hagel och deras fikonträd med hagelstenar.
[48] Han utlämnade deras nötboskap åt hagel och deras fårhjordar åt blixten.
[49] Han sände över dem sin vredesglöd, harm, vrede och nöd, en skara av olycksänglar.
[50] Han gav fritt utlopp åt sin vrede, han skonade inte deras själ från döden utan prisgav deras liv åt pesten.
[51] Han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
[52] Han lät sitt folk bryta upp som en fårhjord och förde dem som en boskapshjord genom öknen.
[53] Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta, och havet övertäckte deras fiender.
[54] Han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade erövrat.
[55] Han jagade bort hednafolken för dem och gav dem deras land som arvedel. Han lät Israels stammar bo i deras hyddor.
[56] Men de var upproriska och frestade Gud, den Högste, de tog inte vara på hans vittnesbörd.
[57] De vek trolöst tillbaka, de liksom deras fäder, de vände om likt en båge som sviktar.
[58] De väckte hans vrede med sina offerhöjder och kränkte honom genom sina avgudabilder.
[59] Gud hörde det och blev vred, han förkastade Israel med all kraft.
[60] Han övergav sin boning i Silo, det tält han slagit upp bland människorna.
[61] Han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
[62] Sitt folk utlämnade han åt svärdet, han blev vred på sin arvedel.
[63] Deras unga män förtärdes av eld, deras unga kvinnor blev utan brudsång.
[64] Deras präster föll för svärd, deras änkor kunde inte hålla dödsklagan.
[65] Då vaknade Herren som ur en sömn, lik en hjälte som legat bedövad av vin.
[66] Han slog tillbaka sina fiender, evig skam lät han komma över dem.
[67] Han förkastade Josefs hyddor och utvalde inte Efraims stam.
[68] Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.
[69] Han byggde sin helgedom hög som himlen, som jorden grundlade han den för evigt.
[70] Han utvalde sin tjänare David och tog honom från fårhjordens fållor.
[71] Från fåren tog han honom och satte honom till herde för Jakob, sitt folk, för Israel, sin arvedel.
[72] Han var deras herde med uppriktigt hjärta och ledde dem med förståndig hand.