[2] Herre, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag till dig.
[3] Låt min bön komma inför ditt ansikte, vänd ditt öra till mitt rop,
[4] för min själ är mättad med lidanden och mitt liv närmar sig dödsriket.
[5] Jag räknas bland dem som går ner i graven, jag är som en man utan livskraft.
[6] Jag är övergiven bland de döda, likt de fallna som ligger i graven, dem du inte längre tänker på och som inte mer
[7] Du har sänkt mig längst ner i hålan, ner i mörkret, ner i djupet.
[8] Din vrede vilar tung över mig, alla dina böljor låter du skölja över mig. Sela
[9] Du har fjärmat mina förtrogna från mig, du har gjort mig vidrig för dem, fångad så att jag inte kommer ut.
[10] Mitt öga förtärs av lidande. Herre, jag ropar till dig varje dag, jag sträcker mina händer
[11] Gör du under för de döda, kan skuggorna resa sig och tacka dig? Sela
[12] Förkunnar man din nåd i graven, din trofasthet i avgrunden?
[13] Känner man dina under i mörkret, din rättfärdighet i glömskans land?
[14] Men jag ropar till dig, Herre, om morgonen möter dig min bön.
[15] Varför, Herre, förkastar du min själ? Varför döljer du ditt ansikte för mig?
[16] Plågad är jag och döende från min ungdom, jag bär förskräckelser från dig och förtvivlar.
[17] Din vredes lågor sveper över mig, dina fasor förgör mig.
[18] Ständigt omsluter de mig som vatten, omringar mig helt och hållet.
[19] Mina nära och kära har du fjärmat från mig. I mina förtrognas ställe har jag bara mörker.