[1] Herre, varför stannar du på avstånd och döljer dig i nödens tider?
[2] De gudlösas högmod plågar den förtryckte. Låt dem fångas i de onda planer de har smitt,
[3] för den gudlöse skryter över sina själviska begär, han välsignar den girige och föraktar Herren.
[4] I sitt högmod söker han inte Gud, i alla hans tankar finns ingen plats för Gud.
[5] Han har ständig framgång på sina vägar, dina domar går högt över hans blick, han fnyser åt alla sina fiender.
[6] Han säger i sitt hjärta: "Jag vacklar inte, mig drabbar aldrig
[7] Hans mun är full av förbannelse, svek och förtryck, under hans tunga finns ondska och olycka.
[8] Han ligger på lur vid gårdarna, han vill döda den oskyldige i smyg, hans ögon spanar
[9] Han lurar dold som ett lejon i sitt snår, han lurar för att gripa den svage, han griper den svage
[10] Han hukar sig ner, han ligger på lur, och de olyckliga faller i hans klor.
[11] Han säger i sitt hjärta: "Gud glömmer, han har dolt sitt ansikte,
[12] Res dig, Herre! Gud, lyft din hand, glöm inte de svaga!
[13] Varför får den gudlöse förakta Gud och säga i sitt hjärta att du inte ställer till svars?
[14] Du ser det, du ser olycka och sorg för att ta det i din hand. Den olycklige lämnar sig åt dig, du är den faderlöses hjälpare.
[15] Bryt den ondes och gudlöses arm, gör upp med hans gudlöshet tills du inte ser den mer!
[16] Herren är kung i evigheters evighet, hedningar försvinner ur hans land.
[17] Du hör de förtrycktas längtan, Herre, du styrker deras hjärtan, du vänder ditt öra till dem
[18] för att ge den faderlöse och förtryckte rätt. Människor komna av jord ska aldrig mer sprida skräck.