[2] Lyssna, Gud, till min bön, göm dig inte när jag ber om nåd,
[3] hör på mig och svara mig! Jag är rastlös av mitt bekymmer och våndas
[4] när fienden ropar och den gudlöse skränar, för de vräker ondska över mig och jagar mig i vrede.
[5] Mitt hjärta grips av ångest i mitt inre, dödens fasor faller över mig.
[6] Fruktan och bävan drabbar mig, skräck lamslår mig
[7] och jag säger: Tänk om jag hade vingar som duvan! Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo,
[8] ja, fly långt bort och stanna i öknen. Sela
[9] Jag skulle skynda mig att söka skydd mot vinande vind och storm.
[10] Förvirra dem, Herre, splittra deras tungor, för jag ser våld och bråk i staden.
[11] Dag och natt går de runt den uppe på murarna, ondska och olycka råder därinne.
[12] Den är full av fördärv, förtryck och svek viker inte från dess torg.
[13] Det är inte en fiende som hånar mig, det kunde jag bära. Det är inte min ovän som förhäver sig mot mig, för honom kunde jag gömma mig.
[14] Nej, det är du, min like, min vän och förtrogne –
[15] vi som levde i ljuvlig förtrolighet, vi som gick till Guds hus i högtidsskaran!
[16] Låt döden drabba dem, låt dem gå levande ner i dödsriket, för ondskan råder i deras boning, mitt ibland dem.
[17] Men jag ropar till Gud, och Herren ska frälsa mig.
[18] Afton, morgon och middag vill jag sucka och klaga, och han ska höra min röst.
[19] Han friköper min själ och fredar mig så att de inte kan närma sig, för det är många
[20] Gud ska höra mig och förödmjuka dem, han som från urminnes tid sitter på sin tron. Sela De ändrar sig inte, de fruktar inte Gud.
[21] Han bär hand på sina vänner, han kränker sitt förbund.
[22] Hans mun är halare än smör, men han har strid i sitt hjärta. Hans ord är lenare än olja, men de är dragna svärd.
[23] Kasta din börda på Herren, han ska ta hand om dig. Han låter aldrig den rättfärdige vackla.
[24] Du, Gud, ska störta dem ner i fördärvets grop. Blodtörstiga och bedragare når inte ens halva sin ålder. Men jag förtröstar på dig.