[2] Jag vill öppna min mun för att tala visdomsord, lägga fram gåtor från gången tid.
[3] Vad vi har hört och lärt känna, vad våra fäder berättat för oss
[4] vill vi inte dölja för deras barn. För det kommande släktet förkunnar vi Herrens lov, hans makt och de under han gjort.
[5] Han upprättade ett vittnesbörd i Jakob, han gav sin undervisning i Israel och befallde våra fäder att lära ut den till sina barn,
[6] så att den blev känd för det kommande släktet, de barn som skulle födas. De i sin tur skulle berätta för sina barn,
[7] så att de sätter sitt hopp till Gud och inte glömmer Guds gärningar utan följer hans bud.
[8] De ska inte bli som sina fäder, ett trotsigt och upproriskt släkte med opålitligt hjärta
[9] Efraims söner, beväpnade bågskyttar, vände på stridens dag.
[10] De höll inte Guds förbund utan vägrade följa hans lag,
[11] de glömde hans gärningar och undren han visat dem.
[12] Inför deras fäder hade han gjort under i Egyptens land, på Soans mark.
[13] Han klöv havet och förde dem igenom, han lät vattnet stå som en mur.
[14] Han ledde dem med molnskyn om dagen och med eldsken hela natten.
[15] Han klöv klippor i öknen och lät dem dricka som ur väldiga hav,
[16] han lät bäckar rinna fram ur klippan och vatten skölja ner som strömmar.
[17] Men de fortsatte att synda mot honom, de gjorde uppror mot den Högste i öknen.
[18] De frestade Gud i sina hjärtan genom att kräva mat efter sitt begär.
[19] De talade mot Gud, de sade: "Kan Gud duka ett bord i öknen?
[20] Visst slog han klippan så att vattnet flödade och bäckar strömmade fram, men kan han också ge bröd eller skaffa kött åt sitt folk?"
[21] När Herren hörde det blev han vred. Eld blossade upp mot Jakob, vrede vällde fram mot Israel,
[22] för de trodde inte på Gud och litade inte på hans frälsning.
[23] Ändå gav han befallning åt skyarna i höjden och öppnade himlens portar.
[24] Han lät manna regna över dem till mat och gav dem säd från himlen.
[25] Människor fick äta änglars bröd, han sände dem mat så att de blev mätta.
[26] Han lät östanvinden komma från himlen och styrde sunnanvinden dit med sin makt.
[27] Han lät kött regna över dem som stoft, bevingade fåglar som havets sand.
[28] Han lät dem falla mitt i deras läger, runt omkring deras boningar.
[29] De åt och blev övermätta, han lät dem få vad de haft begär till.
[30] Men innan de släckt sitt begär, medan maten ännu var i deras mun,
[31] kom Guds vrede över dem. Han dödade bland de starkaste och slog ner Israels utvalda män.
[32] Ändå fortsatte de att synda och trodde inte på hans under.
[33] Då lät han deras dagar försvinna i tomhet och deras år i plötslig skräck.
[34] När han dräpte dem frågade de efter honom, de vände om och sökte Gud.
[35] De mindes att Gud är deras klippa, att Gud den Högste är deras befriare.
[36] De försökte bedra honom med sina ord, de ljög för honom med sin tunga.
[37] Deras hjärtan var inte uppriktiga mot honom, de var inte trogna mot hans förbund.
[38] Men han är barmhärtig och försonar skuld, han vill inte förgöra. Ofta höll han tillbaka sin vrede och lät inte hela sin glöd
[39] Han tänkte på att de bara är kött, en vind som försvinner och inte kommer åter.
[40] Hur ofta trotsade de honom inte i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
[41] Gång på gång frestade de Gud och kränkte Israels Helige.
[42] De kom inte ihåg hans hand eller dagen då han befriade dem från fienden,
[43] då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
[44] Han förvandlade deras floder till blod så att de inte kunde dricka ur bäckarna.
[45] Han sände flugsvärmar som förtärde dem och grodor som förstörde för dem,
[46] han gav deras gröda åt larver och deras skördar åt gräshoppor.
[47] Han slog deras vinstockar med hagel och deras fikonträd med skyfall,
[48] han utlämnade deras boskap åt hagel och deras hjordar åt blixtar.
[49] Han sände över dem sin vredesglöd, harm, vrede och nöd, en skara av olycksänglar.
[50] Han gav fritt utlopp åt sin vrede, han skonade inte deras själ från döden utan utlämnade deras liv åt pesten.
[51] Han slog allt förstfött i Egypten, livskraftens förstling i Hams hyddor.
[52] Han lät sitt folk bryta upp som en fårflock och förde dem som en hjord genom öknen.
[53] Han ledde dem tryggt, de behövde inte vara rädda, deras fiender svaldes av havet.
[54] Han förde dem till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade vunnit.
[55] Han fördrev hednafolken framför dem, han gav dem deras land som arvedel och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
[56] Men de trotsade och frestade Gud den Högste, de höll inte fast vid hans vittnesbörd.
[57] De vek trolöst tillbaka som sina fäder, de gav vika som en opålitlig båge.
[58] De väckte hans vrede med sina offerhöjder och kränkte honom med sina avgudabilder.
[59] Gud hörde det och blev vred, han förkastade Israel med all kraft.
[60] Han övergav sin boning i Shilo, det tält han rest bland människorna.
[61] Han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
[62] Sitt folk utlämnade han åt svärdet, han blev vred på sin arvedel.
[63] Deras unga män förtärdes av eld, deras unga kvinnor blev utan brudsång.
[64] Deras präster föll för svärd, deras änkor kunde inte hålla dödsklagan.
[65] Då vaknade Herren som ur sömn, som en hjälte bedövad av vin.
[66] Han slog tillbaka sina fiender och drog evig skam över dem.
[67] Han förkastade Josefs hydda och utvalde inte Efraims stam,
[68] men Juda stam utvalde han, Sions berg som han älskar.
[69] Han byggde sin helgedom hög som himlen, grundade den likt jorden för evigt.
[70] Han utvalde sin tjänare David och tog honom från fårens fållor,
[71] han hämtade honom från tackorna och satte honom till herde för Jakob, sitt folk,
[72] Han var deras herde med rent hjärta och ledde dem med förståndig hand.