[3] Herre mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa och min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn!
[4] Jag ropar till Herren, den högt lovade, och jag blir frälst från mina fiender.
[5] Dödens band omgav mig, fördärvets strömmar skrämde mig,
[6] dödsrikets band omslöt mig, dödens snaror mötte mig.
[7] I min nöd åkallade jag Herren, jag ropade till min Gud. Från sitt tempel hörde han min röst, mitt rop till honom nådde hans öron.
[8] Då skakade jorden och bävade, bergens grundvalar darrade, de skakade av hans brinnande vrede.
[9] Rök steg ur hans näsa och förtärande eld ur hans mun, det gnistrade av glöd från honom.
[10] Han sänkte himlen och steg ner med mörka moln under sina fötter,
[11] han red på keruben och flög, han svävade fram på vindens vingar.
[12] Han gjorde mörker till sitt skydd, till sin hydda runt omkring honom: mörka vatten, tjocka moln.
[13] Ur glansen framför honom bröt molnen fram med hagel och glödande kol.
[14] Herren dundrade i himlen, den Högste höjde sin röst med hagel och glödande kol.
[15] Han sköt sina pilar och skingrade dem, blixtar i mängd och förvirrade dem.
[16] Flodbäddar blev synliga, jordens grundvalar blottades för din tillrättavisning, Herre, för din vredes stormvind.
[17] Han räckte sin hand från höjden och grep tag i mig, han drog mig upp ur de väldiga vattnen.
[18] Han räddade mig från min mäktige fiende, från dem som hatade mig och var starkare än jag.
[19] De anföll mig på min olyckas dag, men Herren var mitt stöd.
[20] Han förde mig ut på rymlig plats, han räddade mig eftersom han älskar mig.
[21] Herren var god mot mig efter min rättfärdighet, han lönade mig efter mina händers renhet,
[22] för jag har hållit mig på Herrens vägar och inte avfallit från min Gud.
[23] Jag har haft alla hans domar för ögonen och inte avvisat hans stadgar.
[24] Jag har varit fullkomlig inför honom och aktat mig för synd.
[25] Därför har Herren lönat mig efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet
[26] Mot den trogne är du trofast, mot den fullkomlige är du fullkomlig.
[27] Mot den rene är du ren, men mot den falske är du vrång.
[28] Ja, du frälser ett förtryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.
[29] Du låter min lampa brinna klart, Herren min Gud lyser upp mitt mörker.
[30] Med dig slår jag ner en armé, med min Gud stormar jag murar.
[31] Guds väg är fullkomlig, Herrens ord är rent. Han är en sköld för alla som flyr till honom.
[32] Vem är Gud förutom Herren, vem är en klippa utom vår Gud?
[33] Gud, du rustar mig med kraft och gör min väg fullkomlig,
[34] du gör mina fötter som hindens och ställer mig på mina höjder.
[35] Du lär mina händer att strida, mina armar att spänna kopparbågen.
[36] Du ger mig din frälsnings sköld, din högra hand stöder mig. Din ödmjukhet gör mig stor.
[37] Du gör plats för mina steg där jag går, mina fötter vacklar inte.
[38] Jag förföljde mina fiender och hann upp dem, jag vände inte förrän jag gjort slut på dem.
[39] Jag krossade dem så att de inte kunde resa sig, de föll under mina fötter.
[40] Du rustade mig med kraft för striden, du böjde mina motståndare under mig.
[41] Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förintade jag.
[42] De ropade, men ingen räddare fanns, till Herren, men han svarade dem inte.
[43] Jag malde dem till stoft för vinden, jag slängde ut dem som smuts på gatan.
[44] Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till huvud över hednafolk, folk som jag inte kände blev mina tjänare.
[45] Så snart de hörde om mig lydde de mig, främlingar kröp för mig.
[46] Främlingarnas mod vissnade bort, bävande lämnade de sina fästen.
[47] Herren lever! Lovad är min klippa, upphöjd är min frälsnings Gud!
[48] Gud, du har gett mig hämnd och lagt folken under mig.
[49] Du har befriat mig från mina fiender, du har upphöjt mig över mina motståndare och räddat mig från våldsmän.
[50] Därför vill jag tacka dig bland hednafolken, Herre, och lovsjunga ditt namn,
[51] för du ger stora segrar till din kung och visar nåd mot din smorde, mot David och hans ätt till evig tid.