[2] Jag sade: "Jag ska akta mig för att synda med min tunga, jag ska sätta lås för min mun så länge den gudlöse
[3] Jag blev stum och tyst, jag höll inne även med det goda, och min plåga blev allt värre.
[4] Mitt hjärta brann inom mig, medan jag grubblade brann det som en eld. Då talade jag med min tunga:
[5] Herre, lär mig förstå mitt slut, att mina dagar har en gräns, så att jag inser hur förgänglig jag är.
[6] Som en handsbredd har du gjort mina dagar, min livslängd är som ingenting inför dig. Alla människor är bara en vindpust, hur säkra de än står. Sela
[7] Som en skuggbild vandrar människan omkring, oroar sig till ingen nytta, samlar på hög och vet inte vem som får det.
[8] Men vad hoppas jag nu på, Herre? Till dig står mitt hopp.
[9] Rädda mig från alla mina synder, låt mig inte bli hånad av dårar.
[10] Jag tiger och öppnar inte min mun, för det är du som har gjort det.
[11] Vänd bort din plåga ifrån mig, jag går under av din hands aga.
[12] När du tuktar någon för hans skuld, förtär du som mal det han har kärt. Alla människor är bara
[13] Hör min bön, Herre, lyssna till mitt rop! Var inte tyst inför mina tårar, för jag är en främling hos dig,
[14] Vänd bort din blick från mig, så att jag kan le igen innan jag går bort och inte finns här mer.