[1] Tacka Herren, för han är god, evig är hans nåd!
[2] Så ska Herrens friköpta säga, de han har friköpt från fiendens hand
[3] och samlat från länderna, från öst och väst, nord och syd.
[4] De irrade i öknen på öde stigar, de fann ingen stad där de kunde bo.
[5] De var hungriga och törstiga, deras själ mattades.
[6] Men de ropade till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras svårigheter.
[7] Han ledde dem på den rätta vägen till en stad där de kunde bo.
[8] De ska tacka Herren för hans nåd och hans under mot människors barn,
[9] för han mättar den längtande själen och fyller den hungrande själen med sitt goda.
[10] De satt i mörker och dödsskugga, fångna i nöd och i bojor av järn,
[11] för de hade trotsat Guds ord och föraktat den Högstes råd.
[12] Han ödmjukade deras hjärtan med lidande, de föll och ingen hjälpare fanns.
[13] Men de ropade till Herren i sin nöd, och han frälste dem ur deras svårigheter.
[14] Han förde dem ut ur mörker och dödsskugga och slet sönder deras bojor.
[15] De ska tacka Herren för hans nåd och hans under mot människors barn,
[16] för han krossade portar av koppar och knäckte bommar av järn.
[17] De blev dårar genom sitt uppror och fick lida för sina synder,
[18] de kände avsky för all mat och närmade sig dödens portar.
[19] Men de ropade till Herren i sin nöd, och han frälste dem ur deras svårigheter.
[20] Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från undergång.
[21] De ska tacka Herren för hans nåd och hans under mot människors barn,
[22] de ska offra lovets offer och förkunna hans verk med jubel.
[23] De for ut på havet med skepp och drev handel på väldiga vatten,
[24] de såg Herrens gärningar och hans under i havets djup.
[25] Han talade och framkallade en stormvind så att havets vågor gick höga.
[26] De for upp mot himlen och ner i djupen, deras själ var förtvivlad i faran.
[27] De vinglade och raglade som druckna, all deras vishet var borta.
[28] Men de ropade till Herren i sin nöd, och han förde dem ut ur deras svårigheter.
[29] Han stillade stormen och vågorna tystnade.
[30] De gladdes över att det blev lugnt, och han förde dem till hamnen dit de ville.
[31] De ska tacka Herren för hans nåd och hans under mot människors barn,
[32] de ska upphöja honom i folkets församling och prisa honom i de äldstes råd.
[33] Han gjorde floder till öken, källor till törstig mark
[34] och bördigt land till saltjord på grund av invånarnas ondska.
[35] Han gjorde öknen till vattenrik sjö och torrt land till källor,
[36] han lät de hungriga leva där och bygga en stad där de kunde bo.
[37] De sådde åkrar och planterade vingårdar som gav rik skörd.
[38] Han välsignade dem och de blev många, han lät inte deras boskap bli färre.
[39] Sedan blev de färre och tyngdes av förtryck, olyckor och bekymmer.
[40] Han öste förakt över furstarna och lät dem irra i väglös ödemark,
[41] han upphöjde den fattige ur eländet och förökade familjerna som hjordar.
[42] De ärliga ser det och gläds, all ondska måste tiga.
[43] Den som är vis bör ta till sig detta och tänka på Herrens nådegärningar.