[1] Då tog Job till orda och sade:
[2] Jag vet mycket väl att det är så. Hur kan en människa stå rättfärdig inför Gud?
[3] Om hon vill gå till rätta med honom, kan hon inte ge svar på en sak bland tusen.
[4] Hans hjärta är vist, hans kraft är väldig, vem har trotsat honom och kommit undan?
[5] Han flyttar berg utan att någon vet det och omstörtar dem i sin vrede,
[6] han får jorden att vackla från sin plats och dess pelare att bäva,
[7] han befaller solen att inte gå upp och förseglar stjärnorna,
[8] han ensam spänner ut himlarna och skrider fram över havets rygg,
[9] han har gjort Stora Björn och Orion, Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder,
[10] han gör stora och ofattbara ting, under som ingen kan räkna.
[11] Se, han går förbi mig utan att jag ser honom, han drar vidare utan att jag märker det.
[12] Han griper sitt rov, vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: ”Vad gör du?”
[13] Gud håller inte tillbaka sin vrede. För honom måste Rahabs följe böja sig.
[14] Hur skulle jag kunna svara honom, välja ut ord inför honom?
[15] Även om jag har rätt kan jag inte svara, bara be min domare om nåd.
[16] Om jag ropar och han svarar, så tror jag inte att han lyssnar till min röst,
[17] för han straffar mig med storm och slår mig med sår på sår utan orsak.
[18] Han låter mig inte hämta andan utan mättar mig med bedrövelser.
[19] Gäller det styrka? Se, han är stark! Gäller det vad som är rätt? Vem vill ställa mig till svars?
[20] Om jag hade rätt skulle ändå min mun fälla mig, om jag vore oskyldig skulle han finna mig falsk.
[21] Jag är oskyldig! Jag vill inte veta av mig själv, jag är trött på att leva.
[22] Det går på ett ut, därför säger jag: Både den oskyldige och den skyldige förgör han.
[23] Om en plåga bringar plötslig död, föraktar han de oskyldigas förtvivlan.
[24] Jorden är given i de gudlösas hand. Han binder för ögonen på dess domare. Om det inte är han, vem är det då?
[25] Mina dagar rusar i väg snabbare än en löpare, de flyr bort utan att ha sett någon glädje.
[26] De far förbi som vassbåtar, som en örn som störtar mot sitt byte.
[27] Om jag säger: Jag ska glömma mitt bekymmer, släppa min sorgsna min
[28] så bävar jag ändå för alla mina kval, för jag vet att du inte ska döma mig fri.
[29] Jag står där som skyldig, varför tröttar jag ut mig i onödan?
[30] Även om jag tvättar mig med snö och renar mina händer med lut,
[31] ska du ändå sänka ner mig i pölen och mina kläder ska avsky mig.
[32] Han är inte en människa som jag, så att jag kan svara honom: ”Vi går tillsammans till rätten.”
[33] Det finns ingen som kan döma mellan oss och lägga sin hand på oss båda.
[34] Må han ta bort sitt ris från mig så att skräcken för honom inte förfärar mig.
[35] Då ska jag tala utan att vara rädd för honom. Men så har jag det inte.