[1] Då tog Sofar från Naama till orda och sade:
[2] Ska detta ordflöde stå oemotsagt och en så mångordig man få rätt?
[3] Ska ditt tomma prat få män att tiga, ska du håna utan att någon får dig att skämmas?
[4] Du säger: ”Min lära är ren, och jag är fläckfri inför dina ögon.”
[5] Om bara Gud ville tala och öppna sin mun mot dig
[6] och säga dig vishetens hemligheter, för han äger förstånd i dubbelt mått. Då skulle du inse att Gud kan låta din skuld vara glömd.
[7] Kan du utforska Guds djup? Kan du förstå den Allsmäktiges fullkomlighet?
[8] Hög som himlen är den – vad kan du göra? Djupare än dödsriket är den – vad kan du förstå?
[9] Dess längd är längre än jorden och vidare än havet.
[10] Om han far fram och fängslar någon och kallar till doms – vem kan hindra honom?
[11] Han känner lögnens män och ser ondskan, skulle han inte bry sig om det?
[12] Om en dåre kan få förstånd, då kan en vildåsna födas till människa.
[13] Om du bereder ditt hjärta och sträcker ut dina händer till honom,
[14] om du skaffar undan dina händers fördärv och inte låter orättfärdighet bo i dina tält,
[15] då ska du lyfta ditt ansikte utan skam, du står trygg och har inget att frukta.
[16] Du ska glömma ditt elände, minnas det som bortrunnet vatten.
[17] Ditt liv ska stråla klarare än middagsljuset, och mörkret ska vara som morgonljuset.
[18] Du ska vara trygg, för det finns hopp. Du ska se dig omkring och trygg gå till vila.
[19] Du ska lägga dig utan att någon skrämmer dig, och många ska söka vinna din gunst.
[20] Men de gudlösas ögon ska tyna bort, för dem ska ingen tillflykt finnas, deras hopp ska vara att få ge upp andan.