[1] Min ande är bruten, mina dagar slocknar, graven väntar på mig.
[2] Sannerligen, jag är omgiven av smädelser, mitt öga ser ständigt deras fiendskap.
[3] Gå själv i borgen för mig, vem annars kan ge mig sitt handslag?
[4] Du har stängt deras hjärtan för insikt, låt dem därför inte triumfera.
[5] Den som förråder vänner mot belöning, på hans barn ska ögonen tyna bort.
[6] Han har gjort mig till ett ordspråk bland folken, jag är en man som man spottar i ansiktet.
[7] Mitt öga är skumt av grämelse, alla mina lemmar är som en skugga.
[8] De rättsinniga häpnar över sådant, den oskyldige blir upprörd över de gudlösa.
[9] Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer blir starkare.
[10] Men ni får alla komma tillbaka, jag finner ändå ingen vis bland er.
[11] Mina dagar är förbi, mina planer är krossade, det som var mitt hjärtas begär.
[12] Natten vill de göra till dag, och när mörkret bryter in säger de: ”Ljuset är nära.”
[13] Om jag måste vänta mig dödsriket som min boning, breda ut min bädd i mörkret,
[14] säga till förgängelsen: ”Du är min far”, och till maskarna: ”Min mor, min syster” –
[15] var är då mitt hopp? Vem kan se något hopp för mig?
[16] Kommer det ner till dödsrikets bommar, sjunker vi ner tillsammans i stoftet?