[1] Job fortsatte sin framställning. Han sade:
[2] Så sant Gud lever, han som undanhållit mig min rätt, den Allsmäktige
[3] Så länge min ande är i mig och Guds livsande i min näsa,
[4] ska mina läppar inte tala orätt eller min tunga tala svek.
[5] Aldrig ger jag er rätt, till min död vidhåller jag min oskuld.
[6] Jag håller fast vid min rättfärdighet och släpper den inte. Mitt hjärta förebrår mig inte för någon av mina dagar.
[7] Låt min fiende stå som den skyldige, min motståndare som orättfärdig.
[8] För vad har den gudlöse för hopp när livet skärs av, när Gud tar hans själ?
[9] Kommer Gud att höra hans rop när nöden drabbar honom?
[10] Kan han glädja sig över den Allsmäktige? Kan han ständigt åkalla Gud?
[11] Jag vill lära er om Guds hand, den Allsmäktiges tankar vill jag inte dölja.
[12] Ni har ju själva alla sett det, varför kommer ni då med tomt prat?
[13] Detta är den gudlöses lott hos Gud, det arv som våldsverkaren får av den Allsmäktige:
[14] Får han många barn ska de falla för svärd, hans avkomlingar får inte mätta sig med bröd.
[15] De som undkommer läggs i graven av pest och deras änkor gråter inte över dem.
[16] Även om han samlar silver som stoft och lägger kläder på hög som lera,
[17] så får de rättfärdiga klä sig i det han har samlat, och silvret får de oskyldiga dela.
[18] Han bygger sitt hus som en mal, likt en hydda som väktaren gör åt sig.
[19] Rik går han till sängs, och sedan aldrig mer – när han öppnar sina ögon är allt borta.
[20] Fasorna griper honom som vattenmassor, stormen rycker bort honom i natten.
[21] Östanvinden lyfter honom och han är borta, den sveper i väg honom från hans plats.
[22] Den vräker sig mot honom utan förskoning, han försöker fly för dess kraft.
[23] Den klappar sina händer mot honom och visslar åt honom från hans plats.