[1] Då tog Job till orda och sade:
[2] Det där har jag hört många gånger! Ni är alla bedrövliga tröstare.
[3] Är det ingen ände på detta tal i vädret? Vad frestar dig att ta till orda?
[4] Också jag kunde tala som ni, om ni vore i mitt ställe. Jag kunde fläta samman ord mot er och skaka mitt huvud mot er.
[5] Men jag skulle styrka er med min mun, mina läppars tröst skulle ge er lindring.
[6] Om jag talar lindras inte min plåga, och tiger jag, lämnar den mig inte.
[7] Men nu har han tömt all min kraft. Du har ödelagt hela mitt hus.
[8] Du har fjättrat mig, det har blivit mitt vittnesbörd. Min tärda kropp träder upp och vittnar mot mig.
[9] Hans vrede sliter sönder och jagar mig, han gnisslar sina tänder mot mig. Min motståndare ger mig
[10] De spärrar upp munnen mot mig, de slår mig hånfullt på kinden, alla gaddar ihop sig mot mig.
[11] Gud utlämnar mig åt de gudlösa och kastar mig i de ondas händer.
[12] Jag satt i trygghet, då krossade han mig. Han grep mig i nacken och slog mig i bitar, han gjorde mig till sin måltavla,
[13] han skjuter pilar från alla sidor, genomborrar mina njurar utan förskoning, häller ut min galla på marken.
[14] Han bryter ner mig med slag på slag, stormar emot mig som en krigare.
[15] Jag har sytt säcktyg över min hud och har sänkt mitt horn i stoftet.
[16] Mitt ansikte är flammigt av tårar, mina ögonlock mörka av dödsskugga,
[17] fastän mina händer är fria från våld och min bön är ren.
[18] Du jord, täck inte över mitt blod, låt mitt rop aldrig stanna någonstans!
[19] Se, redan nu har jag mitt vittne i himlen, min försvarare i höjden.
[20] Min medlare är min vän, mitt öga fäller tårar inför Gud.
[21] Må han skaffa rätt åt en man inför Gud, så som en människoson gör för sin nästa,
[22] för om bara några år ska jag vandra vägen utan återvändo.