[1] Då tog Elifas från Teman till orda och sade:
[2] Tar du illa upp om man försöker tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
[3] Se, du har väglett många och stärkt kraftlösa händer.
[4] Dina ord har rest upp den som har snubblat, och du har gett kraft åt vacklande knän.
[5] Men nu gäller det dig, och då blir du modlös, du blir förskräckt när det drabbar dig.
[6] Är inte din gudsfruktan din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
[7] Tänk efter: När gick en oskyldig förlorad, och var gick de rättsinniga
[8] Jag har sett att de som plöjer ondska och sår olycka får skörda sådant.
[9] De förgås för Guds andedräkt, de försvinner för hans vredes fnysning.
[10] Lejonen ryter och vrålar, men de unga lejonens tänder bryts av.
[11] Det gamla lejonet förgås i brist på rov och lejonhonans ungar skingras.
[12] Ett ord smög sig till mig, det nådde mitt öra som en viskning
[13] när tankarna oroades av nattens syner och sömnen föll tung över människorna.
[14] Skräck och bävan drabbade mig och fick alla mina ben att skaka.
[15] En ande strök förbi mitt ansikte, håren på min kropp reste sig.
[16] Den stannade, men jag kunde inte urskilja utseendet på gestalten jag såg. Det var tyst, sedan hörde jag en röst:
[17] ”Kan en människa stå rättfärdig inför Gud, kan en människa vara ren inför sin skapare?
[18] Han litar inte ens på sina tjänare, han finner fel hos sina änglar.
[19] Hur mycket mer hos dem som bor i hyddor av lera, dem som har sin grund i stoftet! De krossas lättare än mal.
[20] När morgon blivit kväll ligger de slagna, de går under för alltid utan att någon märker det.
[21] Deras tältlinor rycks upp för dem, de dör utan visdom.”