[1] Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag, medan jag inte hade satt deras fäder ens bland mina vallhundar.
[2] Vilken hjälp kunde deras händer ge mig, de som saknar all livskraft?
[3] De är utmärglade av nöd och hunger, de gnager den torra marken som redan förut var öde
[4] De plockar saltörter bland snåren och ginströtter är deras mat.
[5] De drivs ut från gemenskapen, man ropar efter dem som tjuvar.
[6] De måste bo i otäcka raviner, i jordhålor och bergsskrevor.
[7] De skriker bland snåren, de kryper ihop under nässlor.
[8] De är uslingar och ärelösa, utjagade ur landet.
[9] Nu har jag blivit deras nidvisa, jag har blivit ett ordspråk bland dem.
[10] De avskyr mig och håller sig borta från mig, de tvekar inte att spotta mig i ansiktet.
[11] Gud har lossat min bågsträng och plågat mig, därför släpper de sina hämningar inför mina ögon.
[12] Vid min högra sida reser sig slöddret, de slår undan mina fötter och banar sig väg
[13] De river upp min stig, de arbetar på mitt fördärv, men de får ingen hjälp.
[14] De bryter fram som genom en bred rämna, de vältrar sig fram mellan ruinerna.
[15] Fasor väller över mig, min ära rycks bort som en storm och min räddning har försvunnit som ett moln.
[16] Nu utgjuter sig min själ inom mig, och plågans dagar håller mig fast.
[17] Natten borrar i mina ben, den gnagande pinan tar ingen vila.
[18] Med stor kraft griper han min mantel, han fattar mig i min livklädnad.
[19] Han har vräkt mig ner i dyn, och jag liknar stoft och aska.
[20] Jag ropar till dig, men du svarar mig inte. Jag reser mig upp, men du bara ser på mig.
[21] Du har blivit grym mot mig, med din starka hand ansätter du mig.
[22] Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort, du skakar mig i stormen.
[23] Jag vet att du vill föra mig till döden, till den boning där allt levande samlas.
[24] Men räcker man inte ut handen när man faller, ropar man inte efter hjälp när olyckan kommer?
[25] Grät jag inte över den som hade hårda dagar, led inte min själ med den fattige?
[26] Men när jag sökte det goda kom det onda, när jag väntade på ljus kom mörker.
[27] Mitt innersta kokar och får ingen ro, dagar av plåga har mött mig.
[28] Mörk går jag omkring, men inte av solen. Jag reser mig bland folket och ropar på hjälp.
[29] Jag har blivit en bror till schakalerna, en vän till strutsarna.
[30] Min hud svartnar och faller av mig, mina ben brinner av hetta.
[31] Mitt harpspel är bytt i sorgelåt, mitt flöjtspel i högljudd gråt.